Då va man igång..
Då va man igång med skrivandet igen, ja tror ja behöver de. I dagens läge. Man behöver skriva av sig ibland o de kommer ja göra här inne. Df e bloggen låst, vill inte att alla ska läsa de ja skriver, mina tankar. Sen i juli har mitt liv vänts upp o ner många gånger, ja har brutit ihop måånga ggr o ja e glad att Johan finns i mitt liv annars vet ja inte hur detta slutat..
Pappa blev sjuk i cancer i juli 2010. Han hade fått leukemi (blodcancer). Bara ordet cancer förknippar ja me döden. Då kanske ni förstår min reaktion? Ja trodde att ja skulle förlora min chef, arbetsgivare, min PAPPA. Men ikke. Han har kämpat sig igenom de o övervunnit de. Han e fri från cancern. De krävdes mycke svett o tårar o en jääävla kämparglöd. Men han fixa de. O vi trodde han skulle få komma hem o grejer. vilket han fick efter sin benmärgstransplantation han fick i januari. Han fick komma hem o mådde bra o livsglädjen va tillbaka. Men de va kortvarit.. Han fick åka ner igen för han fick feber o nått jävla virus o lunginflammation o ja.. ja vet inte allt.. Han har legat inne sen i mitten på februari o inte fått komma hem en gång sen dess.. :( De e jobbit, jobbigare än många tror.. De tar på krafterna att sköta hans åkeri, hans livsverk, hålla igång bilarna, fixa de som han allti gjort innan utan att han e där, o hjälper o kollar o berättar. Han finns bara i telen när de klabbar. O vem vill belasta han me de när han ligger nere i Lund i en sjukhusbädd, kan knappt gå själv o har sitt eget att tänka på. Försöker bli frisk så han får komma hem. Vem vet när de blir? De går sakta framåt o nu låter han mycke piggare än han gjort på länge. Men där e en låååång tid kvar.. Ja bryter ihop oftare nu efter allt som hänt efter han fick sin benmärgstransplantation för ja trodde han skulle komma hem efter de o förbli hemma!! Men de blev bakslag o de va ja inte alls beredd på. But I'm still fighting.. Ja har hittat tillbaka till hästar o ridning som får mig att tänka på annat o de e ja jäävligt glad över.. Bara gå i de stallet o rykta pyssla mocka kela o en o annan ridtur ibland får mig att slappna av o tänka på nått annat än lastbilar, jobb o pappas sjuka för en stund.. Helt underbart! Tack Alexandra! <3
Ja har även kommit på vilka ens riktiga kompisar e som verkligen ställer upp när de krisar o man behöver gråta o prata ut.. Emma e en ängel som allti funnits där även om de gått låånga perioder mellan att vi pratat så har hon allti ställt upp..
Ja trodde ja hade en till men den personen ringer aldrig längre även om ja ringt ringer dne aldrig tillbaka så ja har tröttnat.. de e ingen riktig kompis.. inte i detta läget som man befinner sig i nu när man behöver stöd!
Nej nu får de va nock me tårar för denna gången. Ska göra färdigt lastbilen till imorn, långtur till Åhus! :) Leta opp en arbetsterapeft (stavning?) i Ängelholm.. hm..
Pappa blev sjuk i cancer i juli 2010. Han hade fått leukemi (blodcancer). Bara ordet cancer förknippar ja me döden. Då kanske ni förstår min reaktion? Ja trodde att ja skulle förlora min chef, arbetsgivare, min PAPPA. Men ikke. Han har kämpat sig igenom de o övervunnit de. Han e fri från cancern. De krävdes mycke svett o tårar o en jääävla kämparglöd. Men han fixa de. O vi trodde han skulle få komma hem o grejer. vilket han fick efter sin benmärgstransplantation han fick i januari. Han fick komma hem o mådde bra o livsglädjen va tillbaka. Men de va kortvarit.. Han fick åka ner igen för han fick feber o nått jävla virus o lunginflammation o ja.. ja vet inte allt.. Han har legat inne sen i mitten på februari o inte fått komma hem en gång sen dess.. :( De e jobbit, jobbigare än många tror.. De tar på krafterna att sköta hans åkeri, hans livsverk, hålla igång bilarna, fixa de som han allti gjort innan utan att han e där, o hjälper o kollar o berättar. Han finns bara i telen när de klabbar. O vem vill belasta han me de när han ligger nere i Lund i en sjukhusbädd, kan knappt gå själv o har sitt eget att tänka på. Försöker bli frisk så han får komma hem. Vem vet när de blir? De går sakta framåt o nu låter han mycke piggare än han gjort på länge. Men där e en låååång tid kvar.. Ja bryter ihop oftare nu efter allt som hänt efter han fick sin benmärgstransplantation för ja trodde han skulle komma hem efter de o förbli hemma!! Men de blev bakslag o de va ja inte alls beredd på. But I'm still fighting.. Ja har hittat tillbaka till hästar o ridning som får mig att tänka på annat o de e ja jäävligt glad över.. Bara gå i de stallet o rykta pyssla mocka kela o en o annan ridtur ibland får mig att slappna av o tänka på nått annat än lastbilar, jobb o pappas sjuka för en stund.. Helt underbart! Tack Alexandra! <3
Ja har även kommit på vilka ens riktiga kompisar e som verkligen ställer upp när de krisar o man behöver gråta o prata ut.. Emma e en ängel som allti funnits där även om de gått låånga perioder mellan att vi pratat så har hon allti ställt upp..
Ja trodde ja hade en till men den personen ringer aldrig längre även om ja ringt ringer dne aldrig tillbaka så ja har tröttnat.. de e ingen riktig kompis.. inte i detta läget som man befinner sig i nu när man behöver stöd!
Nej nu får de va nock me tårar för denna gången. Ska göra färdigt lastbilen till imorn, långtur till Åhus! :) Leta opp en arbetsterapeft (stavning?) i Ängelholm.. hm..
Kommentarer
Rebecca (Liftdumpern :) )
Förstår att det du går igenom är skit svårt! Det är kämparglöd i er alla som står honom nära. Att ni kämpar på på hemmaplan! Det är inte alla som klarar det! Jag håller alla tummar och tår på att han får komma hem snart! Kram
Emma - Mamma till Kira
Usch usch, jag kommer aldrig (hoppas jag) kunna sätta mig i din sits, jag kan bara ana hur jobbigt allt är runt om dig/er men du ska se att detta kommer bli bra, han är ju inte känd för att ge upp precis, det är ingen i Hallenborg släkten. Ni är envisa och starka. :) Finns för dig, och Kira längtar efter sin favorit Emma. Puss
Trackback
